Det har nu gått 5 år och 4 dagar sedan jag satt i skolan helt ovetandes om att mitt liv inom några dagar skulle förändras föralltid. Jag minns den fredagen ganska tydligt. Jag fick sluta tidigare eftersom jag skulle på din student. Dina 5 år på tandläkarlinjen, fyllda med stress och sömnlösa nätter skulle nu löna sig. Vid lunch blev jag upphämtad på skolan och sen bar det av till Universum där vi mötte upp resten av släkten. Vi slog oss ner nära scenen så att vi kunde se dig bra. När det var din tur att gå upp på scenen och ta emot diplomet var det svårt att hålla tårarna tillbaka. Du var så glad och jag var så stolt.

 

 

På kvällen var det dags för middag med alla studenter och släktingar. Tror aldrig jag har sett dig så glad som du var den kvällen. När klockan närmade sig 11 ville jag och Nathalie fara hem. Du började gråta och sa att jag var det bästa som hade hänt dig, att du älskade mig över allt annat. Det enda jag kunde få fram var "ja, kan jag få gå nu?". Jag kramade dig en sista gång och gick därifrån. Hade jag vetat att det skulle vara sista gången jag fick se dig i liv hade jag aldrig lämnat din sida. Men dum som jag var for jag därifrån utan att ens berätta hur mycket jag älskade dig. Det är något jag har ångrat varenda dag dom senaste 5 åren. Jag tog förgivet att vi skulle träffas veckan därpå, som alltid. Men så blev det inte..

 

4 dagar gick, allting var som vanligt. Onsdagen den 23 januari klockan halv 6 på morgonen blir jag väckt av att mamma och virre kommer in på mitt rum. Mamma sätter sig ner på min säng och börjar gråta. Redan då förstod jag att en släkting hade dött, men inte trodde jag att det skulle vara pappa, min älskade pappa. Du var bara 41 år och hade hela livet framför dig. Du hade just börjat jobba på volvo medan du sökte jobb som tandläkare. Du hade blivit tillsammans med Nina igen, och ni hade börjat titta lite på hus.

Det kändes som om någon stack en kniv i hjärtat på mig. Jag drog täcket över huvudet och började storböla, och så låg jag tills halv åtta då jag bestämde mig för att gå över till Pekka och berätta. Hon började självklart också gråta och bestämde sig för att stanna hemma från skolan med mig. Vi tog en promenad till skolan för att hämta lite böcker och då stötte vi självklart på min lärare. Berättade vad som hade hänt och att jag förmodligen inte skulle vara i skolan på ett tag, kände att det var bättre att läraren fick berätta för klassen än att jag skulle behöva göra det själv. 

 

Vi gick hem och drack lite choklad. Bestämde mig för att ringa till Hanna och berätta vad som hade hänt. Hon började också gråta och kom direkt hem från skolan för att vara med oss. Sen fick hon ringa Fanny så hon också kom hem. Det var en väldigt jobbig dag eftersom många lyckades få reda på det ganska fort. Men samtidigt är jag extremt tacksam att jag hade alla mina kompisar den dagen, utan dom vet jag inte vad jag hade gjort! Lärarna från skolan kom förbi för att beklaga, lämnade blommor från alla lärare och rektorer. 

 

Jag minns klart och tydligt hur jobbigt jag tyckte mitt liv var då. En vilsen 13 åring som tyckte att föräldrarnas separering var det värsta som kunde hända. Men jag fick lära mig den hårda vägen att livet blir inte lättare. Att ens liv kan förändras snabbt, på 3 sekunder hade hela min värld rasat samman.

 

 

Det finns två personer som fanns extra mycket för mig under den tiden, Pekka och Nathalie! Utan er vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Nathalie är som en syster för mig och hon stöttade mig väldigt mycket. Hon följde med mig när jag skulle tillbaka till skolan för första gången efter pappas död. Och så fort jag inte klarade av att vara ensam kunde jag fara till henne. Självklart fanns det många andra som också fanns där mycket för mig, och ni vet vilka ni är! Jag är väldigt tacksam att ni alla fanns där!♥

 

 

Jag kommer aldrig glömma alla fina minnen vi har tillsammans. Även om jag bara fick 13 år med dig så hann vi göra mycket roligt. Du har lämnat ett stort tomrum i mitt hjärta. Jag skulle göra vad som helst för att få höra din röst och krama dig igen. Varje dag är en kamp. Så fort någon pratar om sin pappa klistrar jag på leendet för att inte visa hur otroligt ont det gör. Alla som säger att tiden läker alla sår, har inte förlorat någon nära. Det går inte att förklara hur sinnessjukt mycket jag saknar dig! Vet inte vart jag vill komma med det här inlägget.. Men en sak vill jag säga: ta aldrig någon förgivet, för ni vet inte när dom är borta!