Varje dag är ett helvete, att gå runt där och låtsas som om allting är bra. Le för att övertala sig själv och alla andra om att allting är bra, men innerst inne vet man att det är inte det. Så fort man är ensam kommer ångesten krypandes igen. Tankarna snurrar, alla vänner som svikit en, en av dom personer som betytt mest lämnade mig kvar, ensam och övergiven. Att varje natt ligga vaken, gråtandes och tänka tillbaka på dom tiderna då allt var bra, då man aldrig behövde oroa sig för att folk skulle svika eller ljuga för en. Då vi var en familj, då allt var perfekt. Ta mig tillbaka..